Just när jag trodde jag inte kunde sjunka lägre…
I väntan på den här bloggens återuppståndelse, eller totala förruttnelse, spinner jag vidare på gubbkrisandet.
Med svartmetal som tuffhetsalibi (nåja, allt är ju relativt) och soundtrack till hösten/vinter 2012/2013 tog jag i bjärt kontrast idag steget och lyssnade på det här i ett försök att få ro i mitt skrivande på jobbet. Jepp, valsång.
Men, det funkade, tack och lov, inget vidare. Oklart dock om det innebär att det fortfarande finns hopp. Kanske ska jag tolka mitt närmande av meditationsmusik som ett tecken på att vägs ende redan är nådd.
Krisen fortsätter.
Tänkte ruska liv i den här uslingen till blogg genom att skriva ett svinlångt inlägg om min, @torft och @klappartaktens gubbroadtripp till Brutal Assault i Jaromer.
Sen insåg jag att en essä av det slaget kräver bra bilder. Bilder som jag inte har. (av de ca 200bilder jag tog under resan föreställer ca 170 Abbath i immortal och av dessa är ca 169 usla). Men vi får se. Nått dyker måhända upp ändå, även om det är tröttsamt med folks semesterredogörelser.
Apropå tröttsamt. Skrev om Rick Ross nya skiva God forgives, I dont. Den är jävligt tröttsam.
Hepp!
Hycklare? Javisst.
Jag har märkt att flera av de saker jag haft synpunkter på eller dissat här på bloggen också är saker som jag senare sugit till mig och uppskattat. Refuseds reunioin gnällde jag på. Sen såg jag dem i New York och älskade livet. Icona Pop tyckte jag sådär om. Sen såg jag dem, blev knockad och älskade livet.
Ikväll ska jag se Jigga och jeezy här på arenan i Malmö. Lockad av sänkta biljettpriser. (“orka pröjsa 600 spänn för några halvtrötta gubbar”)
Jag gillar ju egentligen båda, men har samtidigt alltid nära till surgubbsmuttrandet. “Palla arenaspelningar, liksom”, osv. Ikväll kommer jag med all säkerhet älska livet ganska så mycket. igen.
Jag är med andra ord marginellt mycket bättre än random troll i i vilket kommentatorsfält som helst. En insikt som kunnat få vem som helst att misströsta. Men jag är även rätt bra på det här med förnekelse. Tur det.
Problemet med den ålderbetingade bekvämligeheten.
Ikväll när jag ser Icona pop sjunga om att dom är 90-talister (bitch) kommer jag med största säkerhet ställa mig själv frågan varför jag inte istället pallrade mig till Lund för lite krust med Ursut.
Jag vet, ett ickeproblem för den med promandavstånd till debaser. Icke desto mindre fortfarande ett problem.
Sömnlös.
Lyssnade så inatt, sent omsider, på Mona Masris utmärkta berättelse om Frida. Låg sedan och stirrade i taket och funderade vad jag hört och på alla borgarkommentarer om att Frida inte alls är fattig.
Sen kom jag att tänka på den här melodin och hur den ganska precist sätter ord på mina känslor kring dagens samhälle.
Ja jävlar vad bra det var. Hade ju hört om att det skulle vara bra, men så här?
Nåja. Mer om detta på onsdag på hd.se och gammelmedia för den som bor i sydvästskåne.
Kom att tänka på Mc Hammer.
Please Hammer, don’t hur ‘Em var en av de första skivorna (kanske den allra första) jag köpte själv för ihopsparade veckopengar. Jag fattade ju att NWA och Public Enemy var betydligt bättre och tuffare, men jag vill minnas de grupperna inte fanns på Åhlens skivavdelning just då. Dessutom, jag hade redan det mesta dom släppt på kassettband och palla köpa dubbletter, liksom.
Hursom. Idag när jag tänkte jag på mina brorsbarn som har värdens sämsta musiksmak, leddes mina tankar till min egna musiksmak som 9-åring och tja, min var ju i ärlighetens namn inte den mest utvecklade. Men vem fan kan klandra ett barn för deras musiksmak?
Så, när jag nu har sparkat in den vidöppna dörren vill jag egentligen bara mest beklaga att jag trots allt stödde dåren MC Hammer ekonomisk. Enligt egen logik var det troligtvis Gud som i uppläxande syfte lät ekonomin nå stenbotten för Hammer där i mitten av 90-talet (det går en skön skröna om att det var så illa ställt att han tvingades flippa burgare på donken. Jag tror på den, man ska ALLTID tro på skrönor). Tyvärr var MC Hammer för dum för att se detta tämligen tydliga tecken från Guds herre och valde att fortsätta med musiken vid sidan av sitt predikande (studiodekoren är maaad). Något som bland annat resulterat i den här ultrapatriotiska låten/videon som kom där strax efter 9/11.
Kan man tycka annat att det var rätt åt karln att allt gick åt skogen?
Man vet att det är dåligt ställt…
…med hiphop anno 2012 då det roligaste som hänt hittills är Gucci Manes Face Card. Fast det är å andra sidan desto roigare. Sömning låt, genial idé. Trodde först att dåren gaddat fejjan med sitt visakortsnummer men det verkar tyvärr vara allt för bra för att vara sant.
Att folk fortfarande tycker att Odd Future är spännande är också häpnadsväckande. Anticon var värdelöst trista på sin tid, räckte det inte med dom?
Betydligt Roligare är den här dokumentären från förra året som jag snubblade över igen igår. Så briljant att jag måste posta den här. Det finns nog med material för en mindre uppsats under dess alldeles för korta 25minuter. Beskåda.
American Juggalo from Sean Dunne on Vimeo.
